Första kvinnliga chauffören i manchesterfabriken

Malin Lennartzon tog klivet tillsammans med sin familj. Satte punkt för ett liv i Stockholm, startade egen kommunikationsbyrå och utbildade sig till Vemdalens första kvinnliga pistmaskinsförare.

När längtan efter mer familjetid i vardagen vuxit sig stark och jobb erbjöds flyttade Malin Lennartzon med sin familj från Ekerö till Vemdalen. Det var fem år sedan. Då kom hon från jobb på Vattenfall och började på Härjeåns. Runt jul förra året var hon mellan jobb och på gång med en egen affärsplan. När några liftskötare kalasade lite för mycket under rådade pandemi och följden blev att det helt plötsligt saknades personal. Malin pausade då sin affärsplan och började istället jobba som liftvärd. Från sitt örnnäste på Hovdefjällets topp, blev hon också Vemdalen Idags hovleverantör av magiska morgonbilder över fjället.

Och där uppe på fjälltoppen kom funderingarna om att lära sig köra pistmaskin och nyfikenheten blev större än rädslan. Precis som många andra fascinerades hon över de tunga maskinerna som gled fram över fjället i mörkret. Malin gillar både utmaningar och väder. Ju mer desto bättre. Det har hon fått från en långsegling på över ett år, som gick från Stockholm till Shetlandsöarna, vidare till ner mot Europa, över Atlanten till USA, Azorerna och tillbaka hem.

Hennes arbetsledare på Skistar, Jocke Nordlund, tyckte att hon kunde börja med en gång och hon fick chansen att testköra när liftarna stängt i april.

– Jag fick börja med att backa ut ur garaget. Det är ju stora, dyra maskiner och jag som kan bli nervös när jag ska köra in i biltvätten på macken, skrattar Malin.

Det hela slutade med att Malin i höstas gick en tredagars SLAO-utbildning i Idre och fick ett utbildningsbevis. Efter det gäller det att på egen hand träna i pisterna under 200 timmar för att erhålla ett förarbevis.

– Om jag nu har flyttat hit till fjällen, vad är jag då nyfiken att testa. Något som jag aldrig får chansen att göra någon annanstans. Lite som Pippi Långstrump sa; "Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert".

Nu pistar Malin längdspåren i Björnrike och förbindelsespåret mot Vemdalsskalet under tidig morgon. Men också liftspåret i Björnliften. Där är det riktigt brant på toppen med en svart nedfart.

– Branten i Björnliften har faktiskt hållit mig vaken några nätter. Den är så brant att jag inte ens åker skidor där. Det finns en risk att maskinen börjar kana, så att man inte får stopp. Då måste man våga gasa och trycka ner bladet. Jag har gjort det en gång och efteråt känner man sig odödlig.

Utmaningen för Malin har varit att hon är ensam när hon hämtar maskinen på morgonen och haft få tillfällen att rådfråga, eftersom kollegorna kört klart pisterna på kvällen och natten. Men det som känns stimulerande är samverkan med skidpatrullen. De åker igenom pisterna på morgonen för att kontrollera säkerheten innan gästerna åker ut. Då kan det handla om att Malin får platta till en kant eller snödrev.

– Det är ju så inspirerande att skapa ett mervärde för gästerna. Sakta men säkert går det framåt och jag blir snabbare och snabbare, avslutar Malin.