2022-03-02

Björnrikespåren

Som i ett famntag mellan Gråhogna och Högfjället ligger områdets nu enda orörda längdspår. Utan vägar eller bebyggelse. Av världsmästaren Johan Olsson klassat som ett av världens bästa. Men Björnrikes spår är inte bara skidåkning. Det är också en unik naturupplevelse, i en alldeles egen liten fjällvärld med Vindarnas tempel som den sista utposten. Låt den här dalen bara få vara. Ifred.

Dalen som ligger skyddad mellan Gråhogna och Högfjället kallar vi på redaktionen för Körsbärsdalen – som i en alldeles egen liten sagovärld. Här är tystnaden total, utan skoterspår, vägar eller bebyggelse. Här har granarna fått stå orörda och snötyngda med hängande skägglav i över 200 år. På våren tittar de nyfikna Lavskrikorna fram och äter ur handen. 

Till höger från spårcentralen går den blå, lite mer utmanande slingan, ner mot Björnrikes pister. Där vänder det sedan tillbaka upp mot spårcentralen. Det är 3,5 km i ganska kuperad, och väl skyddad skogsterräng. Den gula slingan på 4,5 km går till vänster och är betydligt mindre kuperad. Spåret går upp mot Högfjällets "baksida" bland gles fjällbjörk. Här är det fjällvyer över Gråhogna och dalgången som gäller. Vid foten av Högfjället vänder spåret ner i en lång utförslöpa längs med fjällkanten mot Nipan. Hela gula slingan ligger på kanten av kalfjället, men i vindskyddad skog av gammal gran och fjällbjörk.

Förbindelsespåret mot Vindarnas tempel

Där den gula slingan vänder utför, kan man också vika av och ta förbindelsespåret mot Vemdalsskalet. Spåret klättrar upp i dalgången mot ryggen av Högfjället till Vindarnas tempel, som är den sista utposten innan man når bebyggelsen på Vargen och Vemdalsskalet. Vindarnas tempel kanske låter för mer än vad det egentligen är – ett vindskydd med grillplats. Men det är ändå väl värt sitt namn med västligt läge som inte inte bara har kvällssol utan också en makalös utsikt över Sonfjället, Vemdalen by och Skalsfjället på Vemdalsskalet.

På östra sidan av "Körsbärsdalen" ligger Björnrikestugan på kanten av Gråhognas topp. Det är en raststuga med grillplats, i soligt söderläge där man har utsikt över Sonfjället, Högfjället och hela dalen. Dit går rösade leder både från förbindelsespåret och från spårcentralen.

Möte med björn

I Björnrikes längdspår mötte redaktionen också sin allra första björn, för sisådär 20 år sedan. En dag i mars hade någon trampat för nära ett björnide och skrämt upp en sovande björn. Det gick ut en varning på radio om den förvirrade björnen som befann sig någonstans i Björnrike. Vid den här tiden var vi två vapendragare, som alltid körde Björnrikespåren på kvällen med pannlampa. Träningskompisen Kerstin, som var björnrädd, tyckte det var idiotiskt att ge sig iväg just den här kvällen. Själv tyckte jag det var tramsigt. Björnen hade ju givetvis gått och lagt sig igen. Det var ju mitt i vintern. Och om den var vaken, så skulle den sticka iväg när vi kom slamrande. Men det gjorde den inte...

För att ytterligare övertyga Kerstin om hur  larvig björnrädslan var, så tog jag självsäkert täten. Vi hann bara några kilometer på den blå slingan innan ett väsande hördes i skogen. Jag började snurra på huvudet med pannlampan för att se vad det var. Men såg bara träd och mörker. Ju längre uppför vi åkte, desto högre och aggressivare blev väsandet. Det här kändes inte bra. 

Vi var definitivt för nära, vad det nu var för någonting. Men med lite tur kanske Kerstin inte hörde vad som var på gång. Jag ökade istället takten och tänkte att utförslöpan skulle bli räddningen. När vi kom över krönet och det bar utför, försvann ljudet bakom oss och vi fortsatte tysta som om inget hade hänt. När rundan var avklarad, frågade Kerstin givetvis var det var för väsande. Själv var jag skärrad, men ville på nåt sätt tona ner det hela. Tittade bara lite oförstående på henne och sa att det lät som ett litet lodjur. Ett solklart lodjursläte. 

Sanningen var att jag inte hade en susning. Hade aldrig någonsin hört vare sig ett lodjur eller en björn. Men det behövde man ju inte skylta med. Dagen efter, i dagsljus, fick jag med mig min äkta hälft till spåren. Han är jägare och hade redan vid min beskrivning av ljudet, förstått att det var en björn. Och vid sidan av spåret fanns mycket riktigt tydliga björnspår som också korsat vår väg. 

Nu är det ju inte så att man ska åka runt i de här spåren och vara rädd för att stöta på en björn mitt i vintern. Det mest osannolika har ju redan hänt och kommer inte att hända igen. Här ska man bara åka runt och njuta av den orörda och fantastiska naturen. 

Text Marie Fermbäck