2020-03-15

Topptur

Det var över 30 år sedan jag ägnade mig åt alpin turåkning eller toppturer eller randonee. Kärt barn har många namn. Och även om namnen varierar är principen densamma – då som nu. En stor naturupplevelse med lågintensiv träning.

Även om principen är densamma som den var för mig i Whistler Mountain för tre decennier sedan – tura upp på skidor med stighudar och få ett skönt alpint åk ner – så kan man ändå konstatera att utrustningen förändrats. I slutet av 80-talet handlade det om en rätt tung och klumpig bindning med löstagbar häl som trycktes ner i den befintliga bindningen. Man gick i sina vanliga alpina pjäxor som fick knäppas upp både här och där, för att det skulle bli en något så när behaglig resa upp. 

Därför var jag också lite tveksam när jag en sen kväll fick ett sms med erbjudande om att få följa med några locals på en topptur i gryningen. Klart jag vill, tänkte jag. Men började tveka när jag insåg att jag faktiskt är 20 år äldre än de här grabbarna och dessutom har en sargad rygg som signalerade att det här var en jättedum idé. Men det finns faktiskt inbjudningar som man inte kan tacka nej till, trots bättre vetande. Under dagen hade det nämligen trillat ner ett par decimeter nysnö. Inför morgondagen skrek väderleksprognosen ut en stor gul sol, minimalt med vind och ett par minusgrader. Lyckligt gift som jag är med en sporthandlare och prylnörd lyckades maken, trots sena kvällen, trolla fram en utrustning som för 30 år sedan hade fått mig att gråta av lycka. Nu log jag bara belåtet.

Topptur i sluppgången

Det var soluppgång när jag träffade Petter Bromée och Johan Olsson på parkeringen vid Restaurang Skalsterrassen. Vi skulle tura upp på Skalsfjället via Dödskallebacken och korsa ån Brudslöjan. Jag fick en snabblektion av Petter och Johan om hur bindningen funkade. Stighudarna hade den omtänksamma maken redan kletat fast på skidorna och pjäxorna var ställda i gåläge. Med de här prylarna på fötterna kändes det betydligt bekvämare och lättare, jämfört med den utrustning som jag klampade runt i på medeltiden. 

Vi småpratade hela vägen upp om vilken skön naturupplevelse topptur faktiskt är. Dessutom en skonsam och lågintensiv träning. Den som tror att toppturer bara är till för superatleter och äventyrare, tror faktiskt helt fel. Javisst blir man varm och behöver ta med en liten ryggsäck för vätska och en jacka. Men man styr ju helt själv över tempot och hur andfådd och svettig man vill bli. 

Med hänsyn till min rygg och aktningsvärda ålder valdes ett lugnt prat-tempo genom otrampad nysnö, där vi fick vyer i soluppgången som tog andan ur mig. Det enda som bröt naturens kompakta tystnad (utöver mitt pladdrande) var två lavinsprängningar på Hovdefjället och ett stilla rökmoln av snö som drev vidare i Dassrännan och genom passet. En mäktig känsla av hur liten man är som människa, slog emot mig när vi trampade vidare. När terrängen blev brantare hjälpte Johan till med att fälla ut hälstödet på min bindning. Enkelt beskrivet en klack så du slipper gå på tå och på köpet får du bättre fäste.

På toppen

Vi närmade oss toppen av Skalsfjället eller Stöten som själva toppen heter. Där finns en sten som är helt flat och fyrkantig och som Petter döpt till Lilla Predikstolen. En märkligt hög skapelse som inlandsisen brutit loss och kastat rakt ut på fjällsluttningen. Från stenen kan man predika eller trampa några hundra meter till upp på fjället för att få ett riktigt bra puderåk ner mot Jaktstugan. 

När vi knackade på dörren till Jaktstugan var det inte ens öppningsdags. Men vi blev ändå välkomnade och fick vårt morgonkaffe innan vi skulle börja turen tillbaka ner. Vår arbetsdag började närma sig, så vi slet oss loss från stugvärmen, rullade ihop stighudarna, låste fast hälen i bindningen, ställde pjäxorna i åkläge och började färden ner mot Hildings backe. Då följer man sommarleden ner mot Vemdalsskalet, viker sedan av ner i en bäckravin som är lättåkt och som ofta är pistad. Alla som klarar blå backe tar sig utan större svårigheter ner till Hildings backe. 

För oss blev turen ett lugnt träningspass och en mäktig naturupplevelse. Eller episkt, som Johan uttryckte det innan vi skildes åt på parkeringen.

Text & foto Marie Fermbäck